Jag blir så frustrerad, seriöst. Föräldrar kommer aldrig förstå min kärlek till 1D. aldrig. Det gör inte saken bättre att det gör så ens hopp försvinner att ens träffa de. Usch säger jag bara. Usch. Jag är dock glad att mina vänner är de enda som förstår. Ni anar inte hur lyckligt lottad jag är att ha sådana underbara vänner, som alltid får en på bra humör genom att bara höra ens röst. Jag älskar mina vänner mer än någonting annat. Det ska ni veta, ni är underbara! T.ex nu, när jag skrev det här inlägget. Jag sitter i tårar, mina föräldrar är så.. Blä. Sedan kollade jag Camillas blogg lite snabbt, och ja. Bara att hon är sig själv får mig på bättre humör! Ni är underbara, alla av er.♥ Kortfattat: Jag blir så frustrerad att folk (föräldrar) ska lägga sig i sitt liv och aldrig fatta ens kärlek till pojkarna, och istället för att försöka förstå, så gör det bara så ens hopp för att ens träffa de försvinner. Men ja, mina vänner gjorde det så mycket bättre. Jag får spunk på mina föräldrar. (Did you see what I did there Camilla? ;)) Ser ni, jag är redan på bättre humör!